FRUKTANSVÄRDA ONSDAG!!

Den längsta dagen i mitt liv och säkert Carins också.
Dagen började så mysigt med Carin och Anne på "valptittning"
Anne åkte hem efter 4.
Vädret var fint,jag och Carin hade bestämt att gå en tur på eftermiddagen.
Det gjorde vi och alla hundarna var så duktiga på inkallning, även Agnes som kvällen innan varit på "juniorhundsvift" i en timme, så länge att jag hann bli galen på gubben och skällde ut honom efter noter.Jag var ju tvungen att släppa Agnes för att återställa inkallningen.vid halvsextiden skulle vi hem igen.
Inom en minut förvandlades dagen till ett rent HELVETE, Tösen försvann utom synhåll och förlorade kontakten med oss.
Ingen som inte upplevt detta kan fatta hur djävligt det var att inte hitta Tösen.
Vilken tur att Carin (som är gipsad på ena handen)var hos oss och stöttade mig.Vi letade med bilar, promenerande, gapande (jag har bra stor röst men den tog slut).Vid niotiden var vi hemma och matade valparna, sedan ut igen.Carin ringde polis, hemvärn och radion under kvällen. Vi bor så att jag fick känslan av att Tösen eventuellt kunde gått ur skogen på andra sidan, ca 5km från oss, dit körde jag på kvällen och lockade men utan resultat.Det skulle komma 3 dm snö (enligt SMHI)och det började blåsa,vi fick fullständig panik inför tanken på att snön skulle förstöra spåren för Tösen och att hon skulle irra bort sig ännu mer. Vid midnatt började vi misströsta och började tänka alla hemska tankar om vad som hänt. Vi körde fast en bil i diket mellan våra hagar, vi tog nästa bil och ner i nästa villaområde, ropade, tutade, visslade och sedan åkte vi tillbaka till andra sidan vår skog, där tutade vi med biltutan, vi gick en bit och lockade, flyttade bilen längre upp mot skogen, tutade igen, ropade, lockade och visslade, jag gick lite ifrån bilen och Carin och PLÖTSLIGT VAR HON BARA DÄR HOS CARIN!!!!!!darrande men glad och full av snö, klockan var ett på natten, nu hade hon varit ute i 7 timmar och då kom paniken över om hon förfrusit sig men inte Tösen inte, in i bilen, (hon vill inte åka bil annars) hem och tempade henne, normal temp, nu skulle hon in till ungarna,hon lade sig till rätta och låg där hur lycklig som helst och hur vi mådde finns det väl ingen tvekan om i denna världen.Det går inte att beskriva känslan när Carin skrek rakt ut:-Annika, hon är här, jag har henne.
Idag har vi bara gått promenad med koppel på alla, inklusive Agnes.
Efteråt förstår jag att Tösen blir ivrig, springer iväg och tappar kontakten, hon måste ha ett jättedåligt lokal eller luktsinne, det var ju hon som kom vilse i höstas när vi hade valpträff,vi gick ju skallgång efter henne då och det var väl det som gjorde att jag inte gav upp, hon hittar inte tillbaka om hon sticker iväg.
All denna snö gör ju det också svårare för hundarna att ta sig fram så var försiktiga allihop där ute i snön.
JAG ÄR SÅÅÅÅ LYCKLIG ÖVER ATT HA MAMMAN TILL VÅRA VALPAR HEMMA HOS OSS.....

Och Carin till dig säger jag: Jag älskar dig för att du fanns här och stöttade och tröstade